ÖSTTIMORMÖTE I RIKSDAGEN ======================== Riksdagens utrikespolitiska klubb, i vilken bl.a. Berndt Ekholm (s) ingår, höll möte om Östtimor i november. Till mötet var Anders Wiik från Räddningsverket, biskop William Kenney och undertecknad kallade. Ett tiotal riksdagsledamöter kom till mötet. Anders Wiiks besök i Östtimor Anders, som tillsammans med fyra andra svenskar från Räddningsverket var i Östtimor under en månad i september-oktober, inledde (tre svenskar fanns på plats i november). Syftet med vistelsen var att ordna förläggningar för personal från FN-organet Office for the Coordination of Humanitarian Affairs och inhemska frivilligorganisationer. Förläggningarna byggdes upp i en skola bredvid UNAMET:s högkvarter i Dili. Uppgiften att skolan från början var full av ägodelar till flyktingar, vilka hade fått lämna dem efter sig i all hast under våldsvågen efter folkomröstningen, illustrerar väl folkets vedermödor. De många bilderna Anders visade från förstörelsen i Dili, där 80% av byggnaderna är nedbrända, bara förstärkte intrycket av hur svårt befolkningen lidit. Han kände sig därför varmt välkomnad av östtimoreserna, vilka han fick ett positivt intryck av. Anders kom till Dili strax efter att INTERFET-styrkan hade anlänt. Den indonesiska militären och milisen fanns då kvar. Skottlossning hördes och oroligheter pågick, men eftersom skolan var bevakad av INTERFET-soldater fanns det ringa hot mot arbetet där. Som en följd av att säkerhetsläget förbättrades började flyktingarna i bergen att återvända till Dili. Att få el- och vattenförsörjning att fungera innebar problem: UNAMET på andra sidan muren hade rinnande vatten, men skolan fick vatten via trädgårdsslang och senare från bergen. Vidare nämnde han att det förelåg distributionsproblem när matbombningarna kom i gång och att marknadsutbudet i Dili var begränsat. Biskop William Kenneys besök i Östtimor Biskop William Kenney tillbringade en dag i Östtimor i oktober. Landet gav ett folktomt intryck, men vissa marknadsaktiviteter pågick. Han menade att plundringen och förstörelsen var väl planerade av militären och milisen. Särskilt hus har förstörts, medan kyrkorna är de minst förstörda byggnaderna. De utländska trupperna var väl mottagna. Flyktingsituationen var besvärlig, både för de inhemska flyktingarna i bergen och för dem i Västtimor. Distributionen av livsmedel och medicin utgjorde problem. Bristen på lärare var ett annat problem, eftersom lärarna hade återvänt till Indonesien. När det gäller de närmaste 3-6 månaderna räknade William upp nödhjälp, reservdelar till kyrkans lastbilar och utsäde för jordbruket som de viktigaste uppgifterna. Efter denna tid är skolorna det allra viktigaste. Infrastrukturen måste också byggas upp. Frågan om vilket språk - alternativen är landets lingua franca tetum, portugisiska, Bahasa Indonesia och engelska - Östtimor skall använda samt frågan om vilken valuta och utbildningsplan som skall brukas tog han också upp. Han sade att utländsk närvaro behövs under 10-15 år för uppbyggnadsarbetet. Arbetet med att återställa Östtimor bedömer han kan ta upp till 15-20 år. Noterbart är att William berättade att hans värd biskop Belo vill att alla timoreser i exil skall återvända, inklusive kineserna, vilka skötte ekonomin före invasionen 1975. Nuläget och framtidsutsikterna Min egen uppgift var att tala om framtiden. Tre viktiga uppgifter är nu att bygga upp efter förstörelsen, att repatriera flyktingarna från Västtimor och att få fram sanningen om våldsvågen efter folkomröstningen. Framöver måste utbildning prioriteras för att bygga upp ett nytt samhälle. Den inhemska kunskapsbasen är nämligen svag, eftersom indoneser dominerade hela förvaltningen under den 24-åriga ockupationen. Det kan tänkas att timoreser i exil och de som har studerat i Jakarta har kunskaper som kan bidraga till uppbyggnaden. Östtimors ringa storlek och lilla befolkning kan underlätta uppbygganden. Och olje- och naturgastillgångarna i Timorhavet är betydelsefulla. Frågorna berörde de uppgifter Östtimor nu står inför. Utländskt bistånd kommer vara viktigt för utvecklingen. Att bilda en ny regering är svårt - det är bl.a. oklart om Falintil-soldater kommer kunna styra det fria Östtimor. Men det finns potentiella ledare och den katolska kyrkan kommer att få en viktig roll, även om den ej styr politiken. Ett konkret exempel är att den kan komma att få ansvaret för utbildning. Det är oklart hur timoreserna i exil kommer kunna anpassa sig till nya förhållanden om de återvänder. Utvecklingen framöver kan underlättas av att Australien vill ha ett stabilt Östtimor och att Portugal kommer fortsätta att vara en viktig aktör. Gabriel Jonsson