Nyhetsbevakningen runt om i världen har alltmer fokuserat på Indonesien som det största problemet i den asiatiska ekonomiska krisen. Den mest uppe nbara aspekten av Indonesiens kri s är valutakrisen. Den indonesiska valutan, rupiahn, har fallit katostrofalt sedan i somras.

Men valutakrisen hänger samman med en mer fundamental politisk kris. Suhartos 32-åriga diktatur har visat sig alltmer oförmögen att anpassa sig till en ny social, ekonomisk och politisk situation. Det politiska systemet klarar inte av förändringar. Osäkerhet om president Suhartos hälsa och vem som ska efterträda honom har förvärrat den ekonomiska krisen.

Den ekonomiska krisen bottnar i en oansvarig utlåning från stora banker i Västvärlden till indonesiska korrumperade företag med nära koppling till Suharto. Under Suhartos auktoritära re gim har familjemedlemmar, nä ra vänner och militärer kunnat skaffa sig en stark ekonomisk position genom sina politiska kontakter. Utländska kapitalintressen och regeringar har med sina lån och investeringar bidragit till att f&ou ml;rstärka detta korrumperad e system.

När alltfler började inse att skulden inte kunde hanteras sprack bubblan och internationella banker vägrade att ge nya lån. Valutaspekulation mot den övervärderade rupiahn ledde till att Inte rnationella Valuta Fonden (IMF) g rep in. IMFs recept var det samma som för andra skuldsatta och krisdrabbade länder - nya lån för att kunna betala av skulderna i utbyte mot en ekonomisk politik inriktad på slopande av statliga s ubventioner, nedskärningar i nom hälsa och utbildning, högre räntor, underlättande för utländska investeringar och budgetbalans.

Den drastiska ekonomiska åtstramning som IMFs program innebär ökar arbetslösheten och slår mycket hårt mot de fattiga. Detta leder till social oro och upplopp vilket även Suharto och I MF insett. Därför har I MF gått med på vissa lättnader tills efter presidentvalet i mars då den 77-årige Suharto har för avsikt att bli omvald för en sjunde femårsperiod. IMFs politik syftar till att r ädda bankerna på bekos tnad av Indonesiens fattiga befolkning. Suharto har tvingats gå med på att avskaffa vissa förmåner som gynnar den egna familjens affärsintressen. Det är välkomna reformer, men inte til lräckliga.

Om IMF hade haft intresse av demokrati och social rättvisa istället för att bevaka de redan privilegierades intressen hade man ställt krav på mer långtgående åtgärder mot ko rruption syftande till att avskaf fa Suhartofamiljens affärsimperium. Vidare hade man satsat på att skapa nya arbetstillfällen genom meningsfulla investeringar i inhemsk produktion.

För att Indonesiens - och Östtimors och Västpapuas - ekonomiska och politiska problem ska kunna lösas måste Suharto bort från makten och militärens politiska inflytande minska. Folkliga politiska organisationer må ;ste tillåtas verka. Detta måste vara utgångspunkten för de som vill se en verklig lösning på Indonesiens, Östtimors och Västpapuas problem.

Anders Uhlin