Den indonesiska staten gör systematiska försök att kontrollera kvinnors identitetskonstruktion. Detta skapar en alltför snäv definition av Kvinnan. Feministiska organisationer på Java kämpar för att bredda detta begrepp. De kämpar mot verkningarna av den statliga definitionen d v s mot att kvinnor p g a att de är kvinnor behandlas orättvist i juridiska, medicinska och ekonomiska sammanhang. De bekämpar också orsaken till orättvisorna d v s definitionen i sig. När kvinnorna organiserar sig möter de diskriminerande byråkrati och förföljelser samt en oförstående attityd ifrån sin omgivning.

Statens bild
 Alltsedan etableringen av New Order regimen, har den indonesiska staten ansträngt sig för att hålla tillbaka åsikter eller fakta som kolliderar med statsideologin eller med den specifika statliga kvinnoideologin, Panca Dharma Wanita. Statens kvinnoideologi kanaliseras genom alla typer av media samt genom statens reaktionära kvinnoorganisation, Dharma Wanita. Medlemskap är obligatoriskt för alla kvinnor som innehar en statlig tjänst och för alla hustrur till män som innehar statlig tjänst. Om båda personerna i ett äktenskap skulle inneha offentlig tjänst uppstår intressekonflikt. Staten föredrar att kvinnan prioriterar den Dharma Wanita grupp där hon företräder sin man. Detta eftersom en god kvinna inte ser till sin egen karriär, utan till sin mans i första hand.

Bilden av idealkvinnan, såsom den förmedlas av indonesiska staten, är bilden av en passiv och irrationell kvinna. En mor, kontrollerad av en make, en kvinna som är glad och lycklig över att vara strikt hänvisad till den privata sfären. Ett ställe som inte bara är den bästa platsen för henne, eftersom hon är intellektuellt underlägsen och därför potentiellt kan göra skada utanför den sfären, utan även den plats där hon kan göra mest nytta för den indonesiska staten. Konstruktionen av indonesiska kvinnors identitet influeras starkt av staten t ex genom censur av biograffilmer, böcker samt debatter om vissa känsliga ämnen som abort eller demokratisering. Priset för att falla utanför den snäva statliga ramen för acceptabelt kvinnligt beteende är högt. Både myndigheter och människor i kvinnornas närmiljö reagerar negativt om kvinnorna gör försök att sätta egna gränser för det acceptabla.
Den indonesiska staten försöker stänga in kvinnor i ett trångt socialt utrymme för att göra dem politiskt passiva. Denna passiva bild förmedlas inte bara genom Dharma Wanita utan som sagt även genom media. De främsta medierna är TV och press.
Ett av de mest populära TV-inslagen är s k Sinetroner. En Sinetron är som en såpopera, men med tillägget av politiska budskap från staten.
Huvudbudskapet i en Sinetron kan t ex vara "transmigration gör människor lyckliga" eller "statstjänstemän är förnöjsamma människor som lever balanserade liv". Budskapet som avser kvinnor är alltid, utan undantag: en god kvinna lever helt för och är beroende av, sin man och sin familj.
Kvinnor som faller utanför den snäva ramen framställs i dessa Sinetroner (och andra medier) som abnorma och elaka, som utomstående, som icke tillhörande gruppen 'normala kvinnor'. På detta sätt försäk rar sig den indonesiska staten om att det inte finns något reellt alternativ till statsidealet.  Idealet kan spåras även i nyhetsmedierna och i reklamens sätt att framställa kvinnor.

Medias framställning

I nyhetsmedia får en smaskig story samma uppmärksamhet som en Sinetron och brutaliteter hör till kategorin smaskig. Därför är det också viktigt att se hur kvinnor porträtteras där. Kvinnor som utsatts för våld (mord, våldtäkt, misshandel) framställs som om de förtjänat det de utsatts för. Det underliggande budskapet blir: om den kvinnan verkligen hade betett sig som en god kvinna, hade det där aldrig hänt henne. Hon måste helt enkelt gjort någonting dumt, annars skulle ingen utsatt henne för den där brutaliteten. Genom denna attityd hamnar våldet i brotten i skymundan och görs till något förståeligt och ibland till och med skrattretande.
Reklam speglar idealen i ett land vid varje specifik tidpunkt. Ju bättre reklamen speglar attityderna, desto mer framgångsrik är den. Indonesisk reklam är inget undantag och är därför också intressant att studera. I Indonesien speglas statsidealet ganska väl i reklamen. Den visar kvinnor som serverar män, kvinnor som tar hand om sina barn, kvinnor som belöning, kvinnor som antingen grälsjuka eller timida, kvinnor som endast lever för och genom sin familj. Reklamen medverkar till att cementera statsidealet genom att visa fram 'det enda' acceptabla beteendet för kvinnor.


Dubbelt förtryck

I Indonesien blir man dubbelt förtryckt som feminist, både som kvinna och som politisk aktivist. Feminist är inte bara ett fult ord i Indonesien, som förknippas med fenomen som t ex lesbianism, militant manshat, vanvård av barn och även promiskuitet. Feminism är också ett farligt ord... att vara feminist är att vara radikal...att vara radikal är i statens ögon detsamma som att vara subversiv. Det hårdaste straffet för subversiv verksamhet är döden.
Feministiska organisationer möter diskriminerande byråkrati när de registrerar sig hos myndigheterna, vilket är ett krav. Registreringsformulären är färdigifyllda. På formulären står det redan att organisationens syfte och mål är att stödja presidenten samt regeringens reaktionära kvinno-policy. Detta gör att staten senare, helt regelenligt kan stänga organisationen om den inte verkar efterleva sina mål och syften. Eftersom det är ett statligt privilegium att mobilisera stora grupper är feministerna mycket noggranna med att endast arbeta i små kärngrupper. Grupperna består av runt 20 personer, inte fler, omgivna av ideellt arbetande 'ickemedlemmar'. Att basera verksamheten på ett stort antal medlemmar är uteslutet, även för fackföreningar. Det finns bara en erkänd fackförening, den styrs av staten och fungerar som ett språkrör ner mot arbetarna. Skulle det inte finnas något hinder för massmedlemskap skulle givetvis dessa organisationer, såväl feministiska som rent fackliga, få en alltför stor makt gentemot regeringen.
 Aktiviteterna

De feministiska organisationerna är till sin inriktning antingen projekt- eller centrumorienterade. De som arbetar i centrumform specialiserar sig i allmänhet på en typ av aktivitet. De bistår kvinnor som kommer till dem med den tjänst centret har t ex rättshjälp, psykologisk rådgivning, medicinsk rådgivning. De flesta organisationerna har också välförsedda bibliotek, med böcker om feminism både på indonesiska och engelska. Böckerna kan lånas och kopieras, alltså fungerar organisationerna även som informationskällor för vem som helst som är nyfiken på feminism. Organisationerna håller föredrag om feminism, låter sig intervjuas och deltar också i öppna debatter och diskussioner. En av organisationerna har också en mycket populär spalt i den stora lokaltidningen, där de ger råd i äktenskapsproblem.

Organisationerna som arbetar i projekt har i allmänhet valt ut en specifik grupp kvinnor och inriktat sig på just deras problem och situation. Gruppen kan bestå av kvinnor från en viss by eller från en yrkesgrupp t ex bärerskor, expediter, hemhjälper, fabriksarbeterskor eller prostituerade. De projektinriktade organisationerna tenderar att vara mer radikala i sin framtoning, deras verksamhet är också mer aktivt utåtriktad eftersom de söker upp dessa grupper och undersöker just deras problem. Sedan arbetar man fram ett stödprogram. Programmet är ofta mycket undervisande och hålls på en väldigt jordnära nivå. Abstrakta begrepp konkretiseras genom rollspel, sketcher och lekar. Undervisningen kan behandla allt ifrån preventivmedel till en hemhjälps lagliga rättigheter. Programmet kan också ha mer praktiskt syfte, som t ex att lära kvinnor i en by hur man säljer glassvåfflor, vilket i sin tur kan ge kvinnorna en viss ekonomisk självständighet gentemot männen. När kvinnan kan bidra med pengar till hushållet hoppa man att mannen skall behandla kvinnan med mer respekt. Andra positiva effekter kan bli att fler av barnen, kanske någon av döttrarna, får gå längre i skolan e t c.

Det är inte ovanligt att organisationerna har många små 'stationer' på fältet liksom ett huvudkontor. Stationerna är givetvis belägna i närheten av den grupp de koncentrerar sig på. I Yogyakarta t e x, ligger en liten fältstation för hälsorådgivning och undersökning för prostituerade, just på den mest frekventerade gatan. Något som många av dessa fältstationer har gemensamt är att de är tvungna att ha en slags täckmantel, en ursäkt för att låta kvinnorna komma till dem. Täckmanteln måste vara dygdig, lektioner i sömnad eller matlagning går bra, och Koranhögläsning går utmärkt. Det är nämligen inte så ovanligt att kvinnan har svårt att komma iväg från huset om hennes man eller arbetsgivare tror hon skall gå och lära sig om sina rättigheter och sitt egenvärde.

Kan vi hjälpa?

Det kanske verkar som om dessa organisationer är helt hjälplösa gentemot staten. Så är inte fallet. För det första har de en stor tillgång i sina medlemmars kompetens och mod och för det andra har många av organisationerna ekonomiskt stöd utifrån. Stödet är givetvis mycket viktigt och utan detta skulle det vara ännu svårare att driva organisationerna. Viktigare än ekonomiskt stöd är trots allt politiskt beskydd. Beskydd är nödvändigt för att de skall kunna agera ännu öppnare och därmed nå fler. Genom redan befintliga ekonomiska kontakter skulle man kunna organisera ett sådant skyddsnät. Ett annat alternativ är att skapa syskonförbindelser med organisationer i andra länder. Sådana förbindelser bör helst upprättas med länder som har starka ekonomiska intressen i Indonesien. Detta kan eventuellt ge ytterligare tyngd åt beskyddet. Syskonförbindelser eller liknande kan också ha den positiva bieffekten att göra indonesiska förhållanden mer kända utanför landets gränser.


Katarina Reychman

Artikeln bygger på en magisteruppsats i statsvetenskap vid Lunds universitet. Katarina gjorde ett stort antal intervjuer med indonesiska kvinnoaktivister i januari-mars 1997.