Den allra nyaste boken om Östtimor är East Timor and the United Nations: The Case for Intervention (Red Sea Press, New Jersey) av australiensaren Geoffrey C. Gunn, professor i internationella relationer vid Nagasaki University. Boken finns att låna på Utrikespolitiska Institutet i Gamla Stan, Lilla Nygatan 23.

Bokens inledande och längsta kapitel vederlägger på ett mycket övertygande sätt myten om att Indonesiens ockupation av Östtimor har bidragit mer till områdets ekonomiska och politiska utveckling än vad Portugals styre gjorde. Kapitlet tar upp Indonesiens politiska och militära kontroll av Östtimor och betonar särskilt utbildningens roll i integrationen av området: undervisningen sker på Bahasa Indonesia och ej på tetum och Indonesiens historia lärs ut på bekostnad av den egna. En svårighet är dock att få lärare till ön.

Även det politiska spelet kring det utländska biståndet till Östtimor, den ekonomiska integrationen och kontrollen av befolkningen behandlas. Svårigheterna för utländska organisationer att verka på ön, den indonesiska militärens kontroll över ekonomin, födelsekontroller och tvångsförflyttningarna av befolkningen till "strategiska" byar i kombination med en tilltagande immigration av människor från Java, Bali och Sulawesi är viktiga inslag här. Öppningen av Östtimor 1989 finns också med, men dt framgår att den ej har medfört några betydande förändringar av läget.
Följande kapitel handlar om hur FN:s förre generalsekreterare Javier Perez de Cuellar agerade i Östtimorfrågan. Ett viktigt inslag här är naturligtvis en lösning i enlighet med de resolutioner FN antagit: dessa erkänner Östtimors rätt till självbestämmande. Sedan följer avsnitt om samtalen i FN:s regi mellan Portugals och Indonesiens utrikesministrar och de intra-timoresiska samtalen, de indonesiska dödsskvadronerna på Östtimor samt Timor-gapet. Det framkommer att intra-timoresiska samtal hållits sedan 1995, att en permanent FN-närvaro anses nödvändig och att avtalet mellan Indonesien och Australien 1989 om oljeutvinning i Timor-gapet enligt internationell lag är olagligt.
I det följande kapitlet hedras den 1995 avlidne Östtimoraktivisten Denis Freney medan kapitlen därefter tar upp Östtimorfrågan i Japan och Kina. Viktigt att betona när det gäller Japan är att landet alltsedan 1965 har varit den ledande biståndsgivaren till och investeraren i Indonesien, men japanska medier behandlar knappast Östtimor. I avsnittet om Kina kommer det fram att på kinesiska världskartor finns Östtimor med som en självständig stat, men likheterna med Kinas annektering av Tibet gör att man ej kritiserar ockupationen. Det avslutande kapitlet är intressant eftersom det betonar FN:s betydelse för att lösa Östtimorfrågan. Här tar författaren upp erfarenheterna av FN:s verksamhet från Namibia, Kambodja, Västsahara, El Salvador, Eritrea och Mozambique och diskuterar sedan vad både civil och militär FN-närvaro skulle innebära på Östtimor.
Bokens kapitel har publicerats på andra håll tidigare. Detta gäller även de 29 dokument som utgör mer än halva boken. Det är dock utmärkt att få dessa samlade. Dokumenten är