1989 tog det kalla kriget slut i Europa. De Öst-stödda regimerna föll samman. Ekonomi och samhällsliv förändrades. Processerna var drastiska. Det vi nu tio år senare bevittnar i krisens Asien, är hur även gamla Väst-stödda auktoritära regimer och ekonomier till sist faller samman och omstruktureras.

Frågan är bara om resultatet blir mer demokrati och drägligare levnadsförhållanden.
En sak är klar: folkflertalet vill ha rättvisa, inflytande, och kontroll av militär, politiker och affärsmän - dvs. det vi förknippar med demokrati. Även medelklassen och de affärsmän som inte gynnats av politiska förbindelser vill ha slut på nepotismen och få mer att säga till om - men räds massornas ilska. Till och med framsynta politiska, militära och ekonomiska ledare vill ha mer hållbara styrelseformer - men inte förlora tillgångar och positioner. Det är faktiskt mera oklart vad upplyst demokratiska Väst vill. Stabiliteten kom

mer i första hand. Och hur går det då med demokratin?
Sydkorea inger hopp. En ny och demokratiskt vald president och regering har kunnat förhandla fram en kompromiss mellan storföretag som måste effektivisera och fackföreningar som fått socialt säkerhetsnät i gengäld. Marknaden applåderar. I Indonesien, å andra sidan, är läget på gränsen till katastrof. I det största, folkrikaste och politiskt och ekonomiskt viktigaste landet i området biter sig kalla krigets garde kvar och utmanar både folket och marknaden. Och medan Suhartos tidigare vänner i IMF nu plötsligt vill beröva honom hans monopol men behålla hans stabilitet, så vill Suharto stabilisera valutan och konsolidera sin makt innan han är beredd till några eftergifter. I den nya regeringen har han samlat familjen, militären, byråkratin och storföretagen bakom sig. Vare sig västvänliga eller mer nationalistiskt muslimska teknokrater finns med. Under tiden drabbas 200 miljoner invånare allt hårdare. Priser och arbetslöshetssiffror rasar i höjden. 80% av företagen är i praktiken bankrutt. Tidningar läggs ner. at och medicin håller på att ta slut. I östra Indonesien och på Östtimor dör redan de mest utsatta av svält. Risken för social oro i etniska och religiösa former är överhängande. Dissidenter arresteras och kidnappas.
Inför hotet av Suharto som en ny Saddam Hussein har Väst gett upp. I Indonesien står för många intressen på spel. I påskveckan gick IMF regimen till mötes och sköt sina viktigaste krav på framtiden - medan Världsbanken, biståndsorgan och regeringar mobiliserar katastrofhjälp och hoppas att militären kan hålla massorna i schack. På medellång sikt blir därmed det ironiska resultatet av marknadens och IMF:s försök till förändring, att regimen stärks, inte försvagas; att även de mest moderata reformisterna rensas ut, inte inkluderas; att vi får mer nationalistiska regleringar, inte mer ekonomiska friheter; att det blir mer repression, inte mer mänskliga rättigheter; att det blir mer umbäranden för folk, inte förbättringar. Så kan förvisso de ekonomiska hjulen börja rulla igen och de influgna journalisterna lämna baren på Jakarta